REMEMBER ME? WE USED TO BE FRIENDS WHEN YOU WERE SINGLE!
Nu har du gått för långt. Du kan inte behandla folk som luft och sen tro att allt är bra. Det fungerar inte så. Nu är alla visst obetydliga i dina ögon. Eller ja, NÄSTAN alla. Jag önskar att du kunde förstå vad du håller på med. Inte bara för min skull, utan för din också. Jag önskar att du kunde förstå att dina vänner inte kommer att finnas kvar för dig sen. Om du någonsin förstår vad som händer. Du kan inte gå genom livet och såra folk på rullande band och komma undan med det. Nej, jag hoppas innerligt att någon kan banka in den informationen i dig. För mig lyssnar du ju inte på. Länge har jag gått omkring, och undrat vad JAG har gjort för fel. Varför du gör som du gör mot just mig. Jag förstod inte. Vi var ju bästa vänner. Vi gjorde allt ihop. Skrattade, grät och flummade. Ingen var bättre vänner än oss. Sen kom det någonting ivägen. Vi gled isär mer och mer. Men jag förökte verkligen stå ut. Det sista jag ville, det var att förlora dig. Jag ville det inte då, jag vill det inte nu och jag kommer inte vilja det om 20 år heller. Men du hörde inte hur jag grät och skrek innombords. Jag lämnade tecken. Så synliga tecken, som till och med en blind gammal man hade kunnat se. Men du såg inte. Om du ens ville se dem, det vet jag inte. Men du såg dem inte. Sedan, när du blev sårad, kom du till mig för att du behövde en vän. Jag ställde upp för dig. Ända in på småtimmarna pratade vi i telefon. Du grät, och jag tröstade för allt jag var värd. Sedan fann du en nu livslåga. Du lovade att denna gången skulle det bli annorlunda. Du lovade att det inte skulle bli som förr. Det skulle bli lättare nu. Du lovade på vår vänskap. Dum som jag var, så trodde jag dig. Jag trodde att jag kunde lita på min bästa vän. Men det har jag som vetskap för rästen av mitt liv. Att man inte kan lita på någon. Inte en själ. Men som sagt, du lovade. Vad händer? Allt blir som det var då. Deja vu. Fast det blev värre. Denna gång fanns det nära dig. Så du kunde ägna all din tid åt det. Du ignorerade mig. Jag existerade inte i ditt liv mer. Jag var som ett blek minne som man bara minns delar av. Allt som spelade någon roll var kärleken. Vänskapen fanns inte kvar i ditt liv längre. Ordet blåste bort. Jag vet inte ens om du vet vem jag är längre. Ytligt, möjligtvist. Men inte innerligt. Inte ett dugg. Men om du är lycklig av att ha det såhär, så ska jag inte stå i din väg. För vad en sann vän verkligen vill, är att ens vänner ska må så bra som det bara går. Så även om jag måste gå igenom resten av mitt liv med en tagg i hjärtat, så gör jag det. Bara jag vet att du mår bra. Men jag tänker gå vidare nu. Försöka lägga minnena i ett dolk fack, med ouppbrytbart lås. Önska mig lycka till.
Kommentarer
Trackback
